Marknadshyror kväver våra museer

Svenska museers verksamhet hotas av höga marknadsanpassade hyror.

Myntkabinettet. Lasset går från egna adressen på Slottsbacken till vad som sägs vara nya lokaler. Om sanningen skall fram har museet inte råd att betala marknadshyran. Det är därför missledande att kalla detta för en vanlig flytt, det handlar om en sammanslagning, Myntkabinettet tvingas snart husera hos Historiska Museet på Narvavägen.

Förlora inte intresset, för det är inte ett museum som bara riktar sig till samlare av mynt utan det är landets ekonomiska museum som skall informera om allt från sparande utifrån ett historiskt perspektiv, vad banker gör när de sysslar med penningtvätt, till alla fördelar med en framtida e-krona.

Anledningen till att flera museer hotas av höjda hyror beror på hyresregleringen för statens fastigheter som trädde i kraft år 1991 på Carl Bildt-regeringens önskan. Riktlinjer som funnits mellan fastighetsförvaltaren och lokalbrukaren försvann vid denna så kallade reform eller låt oss säga som det var, en avreglering.

Ombildningen av statens fastighetsförvaltning, med efterföljande bolagiseringar ledde till att riktlinjerna försvann, museernas nya hyror skulle sättas och inte särskilt chockerande började marknadsanpassade hyror brukas på de lokaler som ligger i byggnader med kulturhistoriskt värde. ”Vilka hyror, om ens några, bör tas ut för dessa lokaler, och efter vilka principer?”, undrade Roland Andersson, emeritus i fastighetsekonomi och Bo Söderberg i en artikel på nationalekonomi.se

Den frågan går att ställa till Olle Wästberg som när transformationen skedde arbetade på finansdepartementet och skrev under propositionen 1991/92:44. Han biktade sig sent omsider. Det borde varit uppenbart vad som skulle ske när man lämnade Byggnaddsstyrelsens så kallade lokalförsörjningsmonopol och på så vis lät museerna ta på sig kostnadsansvaret för sina lokaler. Wästberg menar i dag att det inte var menat att det skulle bli marknadsanpassade hyror och skriver i SvD att det med åren “perverterats in i ett marknadstänkande som inte var avsikten för museerna.”.

Frågan borde ställts på 90-talet: är det någonsin rimligt att använda marknadsekonomiska principer för lokaler som i själva verket saknar marknad? Samma frågeställning torde eka i maktens korridorer i dag. Tanken som ligger till grund för statens ägande i detta fall är att tillgodose de primära verksamheterna, det gäller samtliga museer, exempelvis Medelhavsmuseet och Naturhistoriska, med lokaler. En museiledning skall aldrig behöva dra ner på sin verksamhet för att kostnaden av hyran äter av budgeten.

Museerna får inte hamna i finansiellt obestånd när de ska ägna sig åt det viktiga att tillhandahålla historia och kultur till invånarna. Trots detta kom Finansutskottet i en granskning fram till ”att det inte är lämpligt att påbörda parterna en bestämd hyressättningsmodell”. Konsekvenserna är i dag alltför uppenbara och sorgligt är det när Sveriges äldsta museum tvingas iväg från sin boning och måste krympa ner, precis som människor måste när marknadshyror introduceras. Hur många flera museer måste drabbas för att vi skall skrota marknadshyror?

Publicerades i Expressen den 11 september, 2019.