Den sittande regeringen har en vecka innan valet, under helgen, inlett ett uppseendeväckande samarbete tillsammans med Finansinspektionen och Riksbanken för att rädda de finansiella spekulanterna från förluster på en marknad som inte kan stå på egna ben. Politikerna vill sjösätta denna räddning trots att det är både moraliskt klandervärt och inte alls är i statens intresse och likväl kommer att stå skattebetalarna dyrt. Det hela ska handla om 100-tals miljarder.

Att tala om ett ”energikrig” är rent av vilseledande. Det är bara ett sätt från regeringens håll att försöka dölja det faktum att den finansialiserade elmarknaden fallerar och fortsatt bara kan hållas vid liv med hjälp av likviditetsstöd. Sverige har i denna stund inget problem med energiutbudet och elproduktionen, detta visar de senaste åren och prognoserna. Politiker som tidigare trott på marknadens osynliga hand måste vakna och förstå allvaret i denna timma av en sedan länge konstruerad kris. En kris som hänger över oss alla på grund av en marknadisering, skapandet av en ofantlig och icke samhällsnyttig börshandel, som bara växt och drivit på en elprisinflation.

När tillsynsmyndigheten, som ska granska de finansiella aktörerna och hålla koll på den finansiella stabiliteten, kallar till pressträff på en lördag bör medborgarna ana oråd. Än mer spektakulärt blir det när finansministern, statsministern, tillsammans med Finansinspektionens generaldirektör och även riksbankschefen sammankallar landets journalistkår. Den stora frågan måste vid en sådan sammansvärjning vara; handlar detta om att makthavarna är oroliga över statens finanser eller skyddar de andra ekonomiska intressen, mer specifikt finansspekulanternas förluster? Utifrån statens synvinkel och medborgarnas bästa har den finansialiserade elmarknaden varit ett gissel sedan avregleringen 1996, denna ledde till skapandet av en spekulationshåla vars intäkter varken gagnar befolkningen eller är en långsiktigt hållbar konstruktion.

Elproducenternas börshandel med terminer har varit en tickande bomb som kunnat brisera med eller utan minsta exogena chock. I denna stund försöker politikerna hitta något att skylla på, då greppade de tag i första bästa och denna gång var det nedstängningen av Nord Stream. Politikerna vill inte tappa ansikte och framstå som troende på ett simpelt hasardspel där vanskligt paketerade papperslappar handlas. Alla har länge vetat att riskerna varit stora med en prissättning på en finansialiserad marknad, det ligger i spelets natur. Men avkastningen som hamnat i de förmånliga skatteparadisen, ISK-kontona, har blidkat och gynnat en egennyttig politikerklass. Det individuella sparandet har gått före befolkningens sparande och intressen. Eftersom ISK varit en kassako när börsen gått upp, har individualismens förkämpar inte velat tänka långsiktigt och struntat i att värna statens intresse, vilket är detsamma som medborgarnas välfärd.

Året 2008 genomförde sittande statsministern och finansministern Anders Borg försäljningen av Stockholmsbörsen OMX till Nasdaq. Detta var ett lukrativt beslut för dessa två politiker och de blev rikligt belönade efter att ha lämnat sina ämbeten. Bolagiseringen på 90-talet och ihopkopplingen av marknader som skedde när Nasdaq tog över, utsatte Sverige för ytterligare risker utöver de som kommer av att ha en finansialiserad elmarknad. Dessa risker visar sig oftast inte direkt utan det tar ett antal år innan de kan avtäckas.

För Finansinpektionen måste dock riskerna varit uppenbara från start, men det tog länge innan Fi lyckades ta Nasdaq Clearing AB på bar gärning. Efter en situation 2018 menade Fi att Nasdaq Clearing ”haft allvarliga brister i sin verksamhet”, vilket med andra ord betydde att Nasdaq Clearing inte haft marginaler, alldeles för lite säkerheter för att backa upp handeln och gjort sig skyldiga till flertalet brott, bland annat investering av egna medel i spekulationshålan. Vad blev det då för åtgärder? Generaldirektör Erik Thedéen kunde bara förmå sig att bötfälla Nasdaq, invaggad i den rådande marknadstron intalade han sig själv att inga oegentligheter skulle ske igen. Nasdaq Clearing AB var minst sagt fräcka efteråt och ville inte gå med på att betala en enda krona av böterna på 300 miljoner, men förvaltningsrätten gav dem avslag. Hur många finansiella oegentligheter och kriser ska spekulationen leda till? Vad krävs för att tilltron till marknadisering ska dö ut?

De fyra maktspelarna i svensk ekonomi, Magdalena Andersson, Stefan Ingves, Mikael Damberg och Erik Thedéen kan inte få komma undan med att ge de finansiella företagen ännu en så kallad ”bail out”. De har ju redan gjort sig skyldiga i smyg till flera marknadsinjektioner, på ofantliga miljardbelopp till finanskapitalet under pandemin. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka berättade under pandemin i podden Kapitalet att den så kallade fria marknaden varken fungerar eller existerar när Riksbanken intervenerar och köper upp stora delar av de finansiella marknaderna. Hur många fler bevis krävs för att få de marknadstroende att komma ur sin trans? Vad skulle hända om man på måndag instiftar ett etiskt regelverk och avskaffar allt finansiellt ägande för de styrande politikerna, så att de återigen kan tjäna staten och medborgarna och inte den finansiella eliten? Kommer de fortfarande på tisdag vilja socialisera finanskapitalets förluster och överhuvudtaget ha kvar hasardspelet?