Det pågår en kapplöpning mellan världens centralbanker – ett race som handlar om vem som ska bli först med att ta fram digitala centralbankspengar. Istället för att kalla dessa för e-pengar är det bland ekonomer och centralbankirer kutym att använda det internationella begreppet Central Bank Digital Currency, CBDC. Bland aktörerna som i nuläget befinner sig närmast mållinjen, som i stort sett tagit fram en fullfjädrad CBDC, finns Kinas centralbank med sin e-yuan, Sveriges Riksbank ligger i täten med e-kronan (ett pilotprojekt Riksbanken startat på eget initiativ) och den Europeiska Centralbanken ECB, som kom in på banan lite senare börjar ta in och nosa i dessas hälar. 

Loppets startskott ljöd inte vid ett specifikt tillfälle, utan sägs ha triggats igång av utvecklingen som skett och den omdaning som just nu äger rum på betalmarknaden. Samhället har trätt in i en informationsålder med hög teknologisk nivå, men varken politiken eller penningsystemet hänger med, från politikens håll tycks det saknas en vision för vad penningen borde vara. Lagstiftningen har i dessa avseenden inte uppdateras, grundlagen förblir som den varit under hela 1900-talet. Vissa kommentatorer frågar sig om en teknokrati uppstått? 

Storbankerna hade kontroll över i stort sett hela penning- och betalsystemet tills vi steg in i det tjugoförsta århundradets andra decennium när kryptotillgångar som exempelvis Bitcoin började poppa upp - låt oss säga att de grävdes fram ur ett artificiellt berg i cyberrymden. Det hela trappades upp i samband med att imperiet som Facebook är och dess kejsare Mark Zuckerberg gjorde anspråk på att likt Romarrikets motsvarigheter ge ut en helt egen valuta. Vid den tiden kallades Facebooks påtänkta digitala valuta för Libra, men sedan dess har Silicon Valleys ambitioner lidit nederlag. Både Paypal och de största kreditkortsföretagen har hoppat av. Medarbetarna på techjätten har efter bakslaget valt att vaska fram ett annat ord på latin; ”diem” är den nya benämning för det påtänkta projektet som i flera år legat stilla i sin vagga. 

Den kapplöpning mellan centralbanker om vem som ska kunna ta fram CBDC, tog också vid i en stund då centralbankerna hade blivit vad Joseph Huber, tysk professor i ekonomisk sociologi, kallar för ”kungar utan land”, de facto vid en tidpunkt när de statliga pengarna, det vill säga kontanterna, som centralbanker utfärdar hade marginaliserats. Detta skedde vid tillfället då de statliga pengarna blivit bortryckta, –kontanterna hade pressats till periferin av betalmarknaden-- i sitt förhållande till storbankernas skapade betalmedel, de digitala bankpengarna som kommit att dominera. Enligt SCB består idag den totala penningmängden av 1 procent kontanter, statliga pengar, och resterande är de privata bankernas utgivna krediter som används som betalmedel. Riksbankschefen Stefan Ingves har under sådana förhållanden slutat tala om penningförsörjningen och under de periodiska penningpolitiska rapporterna, i Coronatider, har Ingves enbart talat om kreditförsörjningen. Enligt regeringsformens 14:e paragraf har staten idag enbart monopol på sedlar och mynt. I takt med den ökade digitaliseringen har Stefan Ingves skrivit debattinlagor, 2019 kom en i Aftonbladet där han uttryckte behovet av statliga pengar: ”I dag är kontanter enda möjligheten för allmänheten att hålla och betala med riskfria statliga pengar. Om allmänheten ska ha möjligheten att betala med statliga pengar – i den form de föredrar – så behöver Sverige också statliga digitala pengar, e-kronor” skrev han.  

Storbankernas övertag på bekostnad av statens utgivna pengar, bekräftar att centralbankerna blivit just kungar utan land. Flera ekonomer menar att centralbankerna under dessa förhållanden till stor del kämpar för sin fortsatta existens och att deras vilja att utveckla digitala centralbankspengar även inkluderar att kartlägga och föra statistik på kapitalflöden, förmögenheter, och upptäcka penningtvätt. Från Kinas synvinkel handlar det om att utmana dollarn som reservvaluta och även hantera penningtvätt och den ”vilda västern” som dagligen utspelar sig i casinostaden Macau. Runt om i världen har centralbanker, finansinspektioner och skatteverk fått stora bekymmer med kryptotillgångars växande popularitet och en Bitcoinhausse vars övre tak ännu inte skådats. Det talas i de styrandes korridorer om att det är dags att reglera ekonomins spekulationshåla. Ekonomhistorikern Adam Tooze formulerade sig nyligen om nuvarande läge och kryptotillgångars framfart: ”... krypto är den morbida symptomen av ett interregnum. Ett interregnum där guldmyntfoten är död och en fullfjädrad politiskt förankrad penning som är värd namnet ännu inte blivit född. Kryptotillgågnar är libertarianernas avkomma, nyliberalismens ultimata dödsdömda försök att avpolitisera pengar”.

Sedan Bretton Woods-systemet och dess guldmyntfot kollapsade har inte pengar haft något ankare. Varken ädelmetall eller annat förankrar dagens penningvärde. Dessutom skapar inte längre centralbankerna pengar och på grund av detta finns heller ingen bakomliggande utformning från centralbankirernas sida, ingen tanke ligger till grund för vad pengar borde vara. Fiatpengarna vi har idag, deras så kallade värde och trovärdighet vilar hos de som utfärdar dessa, vilket har kommit att bli storbankerna. Centralbankerna har tagit ett kliv tillbaka och deras främsta funktion har då blivit att backa upp bankregimen.

När både tilltron till fiatpengars fortlevnad är låg och tilliten i samhället dalar, det är då en skapelse som kryptotillgångar och den tekniken de bygger på –blockchain, en decentraliserad databas-- dyker upp på tapeten. Detta är vad Adam Tooze beskriver i sina skriverier. Sveriges riksbankschef Stefan Ingves berättade på konferensen ”The Future of Money in the Digital Age” att han ser sig själv främst som en rörmokare. I stället för att tala om penningens utformning, vilket i sig kunnat blivit ett politiskt utspel lyfte han på konferensen flera frågor som huvudsakligen har att göra med vår tids teknologi: ”Var finns mina pengar om de är i molnet? I vems moln är detta?” Stefan Ingves menade vidare att IT förändrar en hel del och sade att: ”när det kommer till pengar har vi tränats att tänka i begrepp som innefattar det fysiska rummet och även den nationella aspekten. Inga av dessa kanske håller i framtiden”. Christine Lagarde, chef för ECB, har efter flera uttalanden om den påtänkta digitala euron visat att hon delar Stefan Ingves förhållningssätt, att den digitala euron inte ska bli en fullfjädrad variant utan endast ett komplement till kontanter. ECB:s direktion framhävde nyligen i ett blogginlägg att de inte ämnar göra anspråk på att utmanövrera de privata bankerna ur systemet.

Trots detta kommer de som blir först med att skapa digitala centralbankspengar, eller för den delen om en techjätte som Facebook hinner före med sin diem-pilot, låta människor helt undgå kontakt med banksystemet. De privata bankerna kommer i det ögonblicket att bli rundade och troligen får människor möjlighet att överföra pengar och handla sinsemellan utan affärsbankernas transaktionskostnader. Kinas centralbank är nästan i mål, de har redan förhandlat fram ett avtal med tillgång till SWIFT-systemet och kommer att kunna koppla sin e-yuan till det internationella telekommunikationsnätverket. Affärsbankerna förvandlas i ett sådant läge till att bara vara finansiella mellanhänder och inte utgöra samma maktfaktor som de gör med dagens penningsystem. Centralbankerna kan då stå för mer än rörmokeriet.