Just nu pågår en dold strid vars utfall kommer att påverka Sveriges framtida ekonomiska suveränitet, med andra ord det egna landets förmåga att livnära och föda sin samhällsekonomi. Denna strid är inte vitt omtalad och knappast omskriven i dagspressen. Striden handlar delvis om hur omfattande mandat Riksbanken ska få ha, vilket påverkar förutsättningarna för ett framtida ansvarsutkrävande och i slutändan den demokratiska kontrollen över landets centralbank.

Ingen ska tro att ett lands centralbank och dess förehavande inte berör hela befolkningen.

I pandemitider måste centralbankens handlande granskas noggrant, synnerligen när banken i takt med rådande omständigheter utökat sitt ägande av diverse ” finansiella instrument” (bostadsobligationer, företagsobligationer, etc.) och därmed utsatt allmänheten för ett ofrivilligt risktagande. Demokratins omfång tycks varken nå eller penetrera centralbankens sfär, när politikerna inte ifrågasätter i vems intresse som Riksbanken upprätthåller finansiella tillgångars upptrissade värde.

I en färsk rättsutredning som Riksbankens högsta instans genomfört, framgår att det utövats påtryckningar från både EU-kommissionen och den Europeiska centralbanken för att Sverige metaforiskt ska skyndsamt vara startklart och ombytt i omklädningsrummet för att gå in och spela i “euro-ligan”, vilket innebär att göra sig redo att träda in i den monetära unionen, EMU. Den svenska folkomröstningen där medborgarna sade nej till euron verkar vara något som centralbanksbankirerna helst vill glömma. Maktkampen som utspelas äger rum vid ett tillfälle då mycket sker simultant på hemmaplan men även världsarenan; svenska bostadsmarknaden är överhettad, centralbankernas roll och ställning är underminerade i relation till storbankerna, osäkerheten är stor kring dollarn som reservvaluta och en dramatisk ökning av spekulationsbubblorna fortgår med draghjälp av kryptotillgångarnas ledstjärna Bitcoin-kursen som pekar uppåt, något som den kryptofrälsta spekulanten Elon Musk skämtsamt liknat vid månfärden.

Riksbanken har sedan det stadgades i grundlagen på 1990-talet ett långtgående oberoende, på så vis att politikerna på finansdepartement inte får lägga sig i deras verksamhet. Samtidigt är banken inte särskiljd från staten, utan ägs av staten och dess huvudmannaskap besitter riksdagen. Riksbanken är nöjd med sitt omfattande oberoende, det framgår i rättsutredningen som de tillsatt. Riksbankskommittén är en parlamentarisk utredning och har inte en specifik utredare, kommittén tillsattes för några år sedan av regeringen och kom med sitt slutbetänkande i november 2019, betänkandet var ett underlag till en ny riksbankslag. Förslaget de lade fram innefattade en snävare definition av vad som får klassas som penningpolitik. Kommittén har motiverat förslaget att de vill ”… tydliggöra vilka uppgifter som ska delegeras till Riksbanken och att banken inte på egen hand kan åta sig nya uppgifter”. Dessutom framhäver kommittén vikten av: ”...att bestämma vilken grad av finansiell stabilitet som ska råda, och därigenom den grad av risk som det finansiella systemet ska tillåtas utgöra för samhället, är en i grunden politisk fråga som inte bör undantas från ett demokratiskt inflytande”. På 90-talet blåste nyliberala vindar upp en storm, i nutid när dessa mojnat ifrågasätter vissa ekonomer centralbankers befogenheter och menar att demokratin måste ha större inflytande, vilket kommittén med sitt förslag i någon mån beaktat.

Vem kan ha något emot att en parlamentarisk kommitté önskar klargöra centralbankens befogenheter? Den nya riksbankslagen som riksbankskommittén lagt fram har varit ute på remissrunda och utöver detta har EU:s instanser tillåtits titta på lagförslaget. Regeringen har låtit förslaget vila, de har inte varit kvicka utan väntat och ännu inte lagt fram någon proposition till Riksdagen. I Riksbankens rättsutredning framgår det vilka parter som önskar ha en än mer än i dag oberoende centralbank, det är nämligen EU-kommissionen, men även ECB, som vill att förslaget till den nya riksbankslagen skrotas eftersom den inskränker Riksbankens nuvarande oberoende. ECB och EU-kommissionen menar att Sverige måste anpassa sin nationella lagstiftning till unionsrätten, mer specifikt skriver de att det ”finns oförenligheter och brister när det gäller svensk lagstiftning avseende Riksbankens oberoende, förbudet mot monetär finansiering och Riksbankens integrering i ECBS (Europeiska Centralbankssystemet)”. Många ekonomer är eniga om att ECB inrättades som självständig långt ifrån regeringars och demokratiska församlingars och parlaments inflytande. EU-kommissionen och ECB har i rapporter och i skriftväxlingar med regeringen gjort de tydligt att deras vilja är att Riksbanken ska bli än mer fristående likt ECB och att Sverige ska implementera de unionsrättsliga reglerna i regeringsformen.

EU försöker inte på något vis dölja sina intentioner, de vill att Sverige och dess centralbank, som haft Riksdagen som huvudman i 350 år, ska lämna över nycklarna till styrningen av penningpolitiken, det vill säga kontrollen av penningskapandet och i förlängningen styrningen av penningallokeringen. En dystopisk parallell är demokratins urartning i Aten 400 f.Kr. Under det peloponnesiska kriget tillskrev den grekiska historikern Thukydides Atens sändebud följande ord: ”Ni vet lika väl som vi, att det i verkligheten människor emellan blir frågor om rätt bara om båda sidorna väger jämnt i frågan om makt”.

Konturerna av att två rättstraditioner kolliderar visar sig nu och att flera intressen står emot varandra då det handlar om enorm makt. Vem skulle frivilligt vilja lämna ifrån sig sin makt? Riksbanken vill på demokratins bekostnad ha ett så omfattande mandat som är möjligt och de har EU på sin sida. I skrivande stund ligger nycklarna och möjligheten att förhandla med EU på regeringens bord. Riksbanken har med uppbackning av EU-kommissionen och ECB givit regeringen ett antal handlingsförslag; antingen tillsätter de en ny utredning för att se över riksbankslagen eller godtar de Riksbankskommitténs förslag med risk att bli stämd i EU-domstolen, eller så river de upp den nya riksbankslagen? Regeringen och finansdepartementet måste inte följa i Riksbankens ledband, utan bör vara både demokrater och se till landets bästa, då de har det yttersta ansvaret för samhällsekonomins fortlevnad.