Väntan har varit lång för Riksbanken, Riksdagen och alla de medborgare som undrat över när regeringen skulle komma till skott och tillsätta en viss statlig utredning – inte vilken som helst, utan en som Sveriges framtida ekonomiska suveränitet vilar på – Statens Roll På Betalningsmarknaden (2018/19:FiU44). Utredningens status skiftade innan julledigheten, den gavs grönt ljus. En partipolitiskt anknuten utredare tillsattes och arbetet håller på att inledas.

Riksbankschefen och flera ur centralbankens direktion har under längre tid indirekt vädjat till Finansdepartementet och regeringen i debattinlagan “Så säkrar vi den svenska kronan” (Aftonbladet Debatt, november 2019) och en ekonomisk kommentar i oktober 2019, “Bråttom med utredning kring statens roll på betalningsmarknaden” av Gabriel Söderberg, senior ekonom på Riksbanken. Inom Regeringskansliet höjdes rösterna redan när Riksbankskommittén kom med ett delbetänkande i juni 2018 och Riksdagen ställde sig därefter kvickt bakom finansutskottets förslag att tillsätta en utredning samt betonade att det skulle ske snarast.

Efter att nästintill två och ett halvt år passerat, precis innan luciafirandet, tänds efter lång väntan ett ljus och regeringen håller ett sammanträde den 10 december 2020 och godkänner att utredningen tillslut föds. För de som vill skylla en viss förhalning och bordläggning av utredningen på covid-utbrottet kan detta bli svårt eftersom regeringsmaktens arbete fortgått, ministrarna har antingen varit på plats i regeringskvarteren eller deltagit via videokonferens. Pressträffar har hållits på löpande band och inga betydande käppar har stuckits in i den svenska statsapparatens snurrande hjul.

I mitten av december när eventuellt ministrar drömmer om semester, lyckas regeringen hålla ett sammanträde och besluta om att förordna en utredning som ska granska betalningsmarknaden och kartlägga rollfördelningen mellan staten och näringslivet på denna så kallade marknad. I utredningen direktiv betonas dock att utredaren ska granska och utvärdera statens roll på betalningmarknaden inte tvärtom, det vill säga fokus ligger inte på näringslivets roll. Dessutom undviks benämningen penningväsende i skrivelsen. Privatiseringen av det allmänna blir då inte uppenbar enligt penningreformister och utredaren kan gå miste om implikationer som har bäring på svensk suveränitet och lagstiftning. Frågan om vem som ska kontrollera penningskapandet lyfts inte. Sedelpressen som även kallas för det “monetära privilegiet” är ett som bankerna tillförskansat sig och staten förlorat under 1900-talets gång. Regeringen räds inte under rådande omständigheter att författa direktiv som lyder: “Sammantaget finns det skäl att anta att statens roll på betalningsmarknaden måste utvecklas och omvärderas”.

När valet av utredare kommer på tal, vem som ska få ta på sig det omfattande uppdraget att leda arbetet kring Statens Roll På Betalningsmarknaden, tillsatte den Socialdemokratiskt ledda regeringen, för att inte glömma vilken färg och eventuell ideologi som här indikeras, den före detta Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Regeringen väljer en före detta oppositionsledare som inte är utexaminerad nationalekonom, som i regel en utredare är i de fall sakområdet kräver det. De väljer en partipolitiker som är skolad civilekonom vid Handelshögskolan och före detta informationschef på Handelskammaren, inte en utredare som exempelvis Riksbankskommitténs ordförande Mats Dillén; en obunden ämbetsman.

På pressträffen för utredningen säger finansmarknadsminister Per Bolund att området som utredaren ska titta på “har bäring på centrala delar av vårt samhälle”. Anna Kinberg Batra erkänner inför pressuppbådet att hon är förvånad att de valt henne och inleder med att berätta: “jag har alltid gillat att blanda privat sektor och politik, och gå fram och tillbaka mellan företagande och politik”.

Finansdepartementet som har varit med och utformat direktiven vill ge sken av att de tagit hänsyn till finansialiseringen och digitaliseringen i direktiven, men lyckas inte nämna hur dessa samhällsomvälvande skeenden kringgått paragraf 14 i Regeringsformen. Paragrafen lyder: ”endast Riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt. Bestämmelser om penning- och betalningsväsendet meddelas i övrigt genom lagen”. Direktiven som regeringen skrivit under  särskiljer inte tydligt på privata och statliga betalningsmedel, och inte heller tydliggörs att majoriteten av de privata är affärsbankernas utfärdade krediter. Flera centralbanker i världen däribland Bank of England, fastslog redan i en kvartalsrapport 2014, vilket även gjorts i en empirisk studie “Can banks individually create money out of nothing?” samma år, att penningmängden till största del består av bankernas utfärdade krediter. De formulerade direktiven utelämnar även ordet penningmängd och att lejonparten av denna skulle bestå av privata pengar. I direktivens löpande text står det enbart att: “Elektroniska betalningar i s.k. affärsbankspengar är i dag det klart dominerande sättet som betalningar sker på i samhällsekonomin”. Politikerna som ska representera svenska statens intressen har än så länge inte gjort anspråk på att vilja utfärda statliga digitala pengar, det är bara Riksbanken som antytt att de anar oråd i samband med att kryptovalutors popularitet vuxit och techjättar lanserat planer på att ge ut sina egna valutor. Först 2018 initierade Riksbanken ett test och utvärdering för att i framtiden kunna lansera statliga digitala pengar, detta kallas för e-kronaprojektet.Monopolet på penningskapande som staten utfärdade 1904 gäller som regeringsformen lyder enbart sedlar och mynt. E-kronan menar flera ekonomer skulle vara en möjlighet för den svenska centralbanken att själva kunna utfärda digitala statliga pengar. Vad hindrar att staten ar tillbaka kontrollen över penningväsendet? Bankföreningens lobbyister behöver inte arbeta mycket för att påverka utredningens utfall när skrivelserna i den nya riksbankslagen som Riksbankskommittén föreslagit är formulerade till affärsbankernas fördel. Om den nya riksbankslagen implementeras kommer artikel 123 i Europeiska Unionens funktionssätt (EUF-fördraget) skrivas in i svensk grundlag, vilket skulle innebära ett förbud mot monetär finansiering. Denna EU-lagstiftning hindrar Sverige från att skapa egna pengar och tvingar staten att skuldsätta sig via banksystemet. En sådan lagstiftning kan enligt flera kommentatorer förhindra att pengar i framtiden skapas av Riksbanken och då döda tanken om statliga digitala pengar i dess fulla bemärkelse. I krönikan “Swedish bankers face identity crisis over digital currency” för brittiska Reuters antyder skribenten Colm Fulton att svenska banker inget hellre vill än att ta död på e-kronan. I skrivande stund vilar utredningens öde i Anna Kinberg Batras vilja att inte gå de privata intressena till mötes och att förutsättningslöst titta på det hon inte blivit ombedd att titta på.